En ”förnyad” offentlighet (1774)

Efter kung Gustav III:s statskupp i augusti 1772, som markerade slutet på den så kallade frihetstiden, var det oklart för allmänheten och för tjänstemännen vid landets myndigheter om 1766 års tryckfrihetsförordning, och därmed även offentlighetsprincipen, fortfarande var gällande. Förordningen skulle äga samma ”fullkomliga trygghet som en oryggelig Grundlag” och 1772 års regeringsform hade förkastat alla grundlagar som hade antagits efter 1680. Men var tryckfrihetsförordningen verkligen en grundlag? Höga ämbetsmän som justitiekanslern ansåg att tryckfrihetsförordningen fortfarande kunde tillämpas. Kungen ville uppenbarligen inte uttala sig offentligt i frågan, men rättegångshandlingar lämnades fortfarande ut från Justitierevisionen, den del av regeringen som kan ses som föregångaren till Högsta domstolen. I februari 1774 bad Svea hovrätt formellt Kunglig Majestät, i detta sammanhang Justitierevisionen, att ta ställning i frågan om 1766 års förordnings giltighet.

Efter att saken hade diskuterats i riksrådet, där endast en av de 15 rådsherrarna ansåg att frihetstidens tryckfrihetsförordning fortfarande var tillämplig, uttalade sig kungen själv i frågan den 26 april 1774. Det var en självklarhet för honom att 1766 års förordning hade upphävts 1772. Själva tryckfriheten som sådan var dock inte skadlig, utan förenlig med det nya styrelsesätt som hade införts efter statskuppen. Kungen yttrade bland annat att allt som rör rättegångssaker, domar och domare framöver borde vara till ”allmähetens kunskap orubbadt tillåtit”. Samma dag antog kungen själv, utan medverkan av riksens ständer eller riksrådet, en ny tryckfrihetsförordning, kallad Kongl. Maj:ts Nådiga Förnyade Förordning och Påbud Angående Skrif- och Tryck-friheten.

I princip hade Gustav III skrivit av 1766 års förordning, och i ingressen uppgav han sig ”uplifwa” denna. För offentlighetsprincipens del fanns dock vissa försämringar. Protokoll från Kanslikollegium, regeringskansliet, som på något sätt rörde utrikesärenden skulle inte få tryckas. Offentligheten för riksrådets protokoll inskränktes; endast i Justitierevisionen skulle protokollen vara offentliga, och i övrigt fick kungen besluta från fall till fall. Paragrafen om riksdagshandlingars offentlighet ströks helt, men inget uttryckligt förbud mot offentliggörande av riksdagshandlingar infördes. Skyndsamhetskravet, som fanns redan 1766, skärpte dock Gustav III. Tidigare skulle en tjänsteman mista ämbetet om han vägrade eller satte sig emot utlämnande, men i 1774 års förordning tillades även ”eller utdrager thermed på tiden”. I övrigt gällde det tidigare förfarandet.

1774 års tryckfrihetsförordning innehöll inget påstående om att den var en grundlag. Lagar skulle stiftas av kungen och de fyra ständerna adel, präster, borgare och bönder gemensamt, så förordningen var knappast ens en lag, utan kunde inskränkas om kungen så önskade. Dess bestämmelser om handlingsoffentlighet verkar dock inte ha avskaffats förrän efter 1809 års statsvälvning.

Offentlighetsprincipens begynnelse (1766)

Offentlighetslimbo och kunglig praxis (1773)

Underförstådd och kvarbliven offentlighet (1792)

Offentlighetsprincipen i ny grundlag (1809)

En grundlig offentlighetsreglering i grundlag (1810)

Offentlighetsprincipens skarpare konturer (1812)

En modern men mindre skyddad offentlighet (1950)