Allmän handling drivs av Panoptes Sweden AB, Sveriges ledande researchbolag. Våra övriga verksamheter är researchbolaget Acta Publica och Nyhetsbyrån Siren.
Efter antagandet av 1809 års regeringsform, där det angavs att en tryckfrihetsförordning skulle ingå i de nya grundlagarna, fortsatte den av hertig Karl tillsatta tryckfrihetskommitténs verksamhet. Ett förslag till förordning togs fram och debatterades av adel, präster, borgare och bönder. Konstitutionsutskottet utarbetade ett eget förslag. Efter revideringar antog riksens ständer förslaget i februari 1810. Kung Karl XIII fastställde den 9 mars den nya grundlagen, Kongl. Maj:ts och Riksens Ständers Faststälde Tryckfrihets-Förordning.
Den nya tryckfrihetsförordningen innehöll nyheter som författares egendomsrätt till sina verk. I 2 § fjärde momentet reglerades offentlighetsprincipen. Var och en gavs tillåtelse att i tryck ge ut ”så wäl rättegångar, som andra allmänna ärenden, rörande Handlingar, Protocoll och beslut”. Begreppet ”allmänna handlingar” fanns alltså inte heller i denna grundlag, utan offentlighetsgrundsatsen gällde handlingar som rörde ”allmänna ärenden”.
Liksom i 1766 och 1774 års förordningar fanns en förteckning över de myndigheter och liknande organ, som var skyldiga att tillämpa offentlighetsreglerna. Domstolar, ämbetsverk, kommittéer, publika korporationer, med flera, nämndes. Även handlingstyper angavs, såsom enskildas ansökningar och tjänstemäns ämbetsbrev. Vissa formuleringar är uppenbarligen lånade från de tidigare förordningarna. Alla sådana handlingar som avsågs skulle ”genast och emot lösen utlemnas” till vem som helst som begärde det. I alla arkiv skulle var och en lämnas fri tillgång att ”på stället” få skriva av ”alla slags Handlingar i hwad ämne som helst”. Om det förelåg ”betydande hinder” mot avskrivandet fick en sökande nöja sig med att få en bevittnad avskrift mot lösen. Om en tjänsteman vägrade lämna ut handlingarna eller obehörigen fördröjde utlämnandet skulle han straffas ”såsom för tjenstens försummelse”. (Den tidigare påföljden avsättning hade alltså mildrats.)
I grundlagsbestämmelsen fanns även regler om sekretess, som ”owägerligen” skulle iakttas. Här kan nämnas diplomatiska ärenden, kommandomål (försvarsrelaterade ärenden) och ”hemliga ärenden” avseende landets finanser, som inte utan tillstånd kunde fås ut för tryckning. Liknande regler fanns i 86 § regeringsformen. Den som tryckte handlingarna utan tillstånd straffades med ”Ethundrade Riksdalers böter”. Diplomatiska, ”ministeriella”, handlingar fick tryckas först efter femtio år, om inte regeringen gav tillstånd till annat. Avseende utdrag ur kyrkoböcker eller andra handlingar avseende själavården eller kyrkodisciplinen, stadgandes att ingen fick lämna ut sådana avseende enskilda personers ”lefwerne och seder” såvida det skulle lända dem till ”skada eller förklenande”. Denna bestämmelse liknar moderna sekretessbestämmelser.
Åter fanns offentlighetsprincipen definierad i en tydlig grundlag. Det var nu uppenbart att sekretessreglerna var undantag till en grundregel om offentlighet.
Offentlighetsprincipens begynnelse (1766)
Offentlighetslimbo och kunglig praxis (1773)
En ”förnyad” offentlighet (1774)
Underförstådd och kvarbliven offentlighet (1792)
Offentlighetsprincipen i ny grundlag (1809)
Efter antagandet av 1809 års regeringsform, där det angavs att en tryckfrihetsförordning skulle ingå i de nya grundlagarna, fortsatte den av hertig Karl tillsatta tryckfrihetskommitténs verksamhet. Ett förslag till förordning togs fram och debatterades av adel, präster, borgare och bönder. Konstitutionsutskottet utarbetade ett eget förslag. Efter revideringar antog riksens ständer förslaget i februari 1810. Kung Karl XIII fastställde den 9 mars den nya grundlagen, Kongl. Maj:ts och Riksens Ständers Faststälde Tryckfrihets-Förordning.
Den nya tryckfrihetsförordningen innehöll nyheter som författares egendomsrätt till sina verk. I 2 § fjärde momentet reglerades offentlighetsprincipen. Var och en gavs tillåtelse att i tryck ge ut ”så wäl rättegångar, som andra allmänna ärenden, rörande Handlingar, Protocoll och beslut”. Begreppet ”allmänna handlingar” fanns alltså inte heller i denna grundlag, utan offentlighetsgrundsatsen gällde handlingar som rörde ”allmänna ärenden”.
Liksom i 1766 och 1774 års förordningar fanns en förteckning över de myndigheter och liknande organ, som var skyldiga att tillämpa offentlighetsreglerna. Domstolar, ämbetsverk, kommittéer, publika korporationer, med flera, nämndes. Även handlingstyper angavs, såsom enskildas ansökningar och tjänstemäns ämbetsbrev. Vissa formuleringar är uppenbarligen lånade från de tidigare förordningarna. Alla sådana handlingar som avsågs skulle ”genast och emot lösen utlemnas” till vem som helst som begärde det. I alla arkiv skulle var och en lämnas fri tillgång att ”på stället” få skriva av ”alla slags Handlingar i hwad ämne som helst”. Om det förelåg ”betydande hinder” mot avskrivandet fick en sökande nöja sig med att få en bevittnad avskrift mot lösen. Om en tjänsteman vägrade lämna ut handlingarna eller obehörigen fördröjde utlämnandet skulle han straffas ”såsom för tjenstens försummelse”. (Den tidigare påföljden avsättning hade alltså mildrats.)
I grundlagsbestämmelsen fanns även regler om sekretess, som ”owägerligen” skulle iakttas. Här kan nämnas diplomatiska ärenden, kommandomål (försvarsrelaterade ärenden) och ”hemliga ärenden” avseende landets finanser, som inte utan tillstånd kunde fås ut för tryckning. Liknande regler fanns i 86 § regeringsformen. Den som tryckte handlingarna utan tillstånd straffades med ”Ethundrade Riksdalers böter”. Diplomatiska, ”ministeriella”, handlingar fick tryckas först efter femtio år, om inte regeringen gav tillstånd till annat. Avseende utdrag ur kyrkoböcker eller andra handlingar avseende själavården eller kyrkodisciplinen, stadgandes att ingen fick lämna ut sådana avseende enskilda personers ”lefwerne och seder” såvida det skulle lända dem till ”skada eller förklenande”. Denna bestämmelse liknar moderna sekretessbestämmelser.
Åter fanns offentlighetsprincipen definierad i en tydlig grundlag. Det var nu uppenbart att sekretessreglerna var undantag till en grundregel om offentlighet.
Offentlighetsprincipens begynnelse (1766)
Offentlighetslimbo och kunglig praxis (1773)
En ”förnyad” offentlighet (1774)
Underförstådd och kvarbliven offentlighet (1792)
Offentlighetsprincipen i ny grundlag (1809)
Efter antagandet av 1809 års regeringsform, där det angavs att en tryckfrihetsförordning skulle ingå i de nya grundlagarna, fortsatte den av hertig Karl tillsatta tryckfrihetskommitténs verksamhet. Ett förslag till förordning togs fram och debatterades av adel, präster, borgare och bönder. Konstitutionsutskottet utarbetade ett eget förslag. Efter revideringar antog riksens ständer förslaget i februari 1810. Kung Karl XIII fastställde den 9 mars den nya grundlagen, Kongl. Maj:ts och Riksens Ständers Faststälde Tryckfrihets-Förordning.
Den nya tryckfrihetsförordningen innehöll nyheter som författares egendomsrätt till sina verk. I 2 § fjärde momentet reglerades offentlighetsprincipen. Var och en gavs tillåtelse att i tryck ge ut ”så wäl rättegångar, som andra allmänna ärenden, rörande Handlingar, Protocoll och beslut”. Begreppet ”allmänna handlingar” fanns alltså inte heller i denna grundlag, utan offentlighetsgrundsatsen gällde handlingar som rörde ”allmänna ärenden”.
Liksom i 1766 och 1774 års förordningar fanns en förteckning över de myndigheter och liknande organ, som var skyldiga att tillämpa offentlighetsreglerna. Domstolar, ämbetsverk, kommittéer, publika korporationer, med flera, nämndes. Även handlingstyper angavs, såsom enskildas ansökningar och tjänstemäns ämbetsbrev. Vissa formuleringar är uppenbarligen lånade från de tidigare förordningarna. Alla sådana handlingar som avsågs skulle ”genast och emot lösen utlemnas” till vem som helst som begärde det. I alla arkiv skulle var och en lämnas fri tillgång att ”på stället” få skriva av ”alla slags Handlingar i hwad ämne som helst”. Om det förelåg ”betydande hinder” mot avskrivandet fick en sökande nöja sig med att få en bevittnad avskrift mot lösen. Om en tjänsteman vägrade lämna ut handlingarna eller obehörigen fördröjde utlämnandet skulle han straffas ”såsom för tjenstens försummelse”. (Den tidigare påföljden avsättning hade alltså mildrats.)
I grundlagsbestämmelsen fanns även regler om sekretess, som ”owägerligen” skulle iakttas. Här kan nämnas diplomatiska ärenden, kommandomål (försvarsrelaterade ärenden) och ”hemliga ärenden” avseende landets finanser, som inte utan tillstånd kunde fås ut för tryckning. Liknande regler fanns i 86 § regeringsformen. Den som tryckte handlingarna utan tillstånd straffades med ”Ethundrade Riksdalers böter”. Diplomatiska, ”ministeriella”, handlingar fick tryckas först efter femtio år, om inte regeringen gav tillstånd till annat. Avseende utdrag ur kyrkoböcker eller andra handlingar avseende själavården eller kyrkodisciplinen, stadgandes att ingen fick lämna ut sådana avseende enskilda personers ”lefwerne och seder” såvida det skulle lända dem till ”skada eller förklenande”. Denna bestämmelse liknar moderna sekretessbestämmelser.
Åter fanns offentlighetsprincipen definierad i en tydlig grundlag. Det var nu uppenbart att sekretessreglerna var undantag till en grundregel om offentlighet.
Offentlighetsprincipens begynnelse (1766)
Offentlighetslimbo och kunglig praxis (1773)
En ”förnyad” offentlighet (1774)
Underförstådd och kvarbliven offentlighet (1792)
Offentlighetsprincipen i ny grundlag (1809)
Offentlighetsprincipens skarpare konturer (1812)
En modern men mindre skyddad offentlighet (1950)
Gå till Acta Publicas hemsidaEfter antagandet av 1809 års regeringsform, där det angavs att en tryckfrihetsförordning skulle ingå i de nya grundlagarna, fortsatte den av hertig Karl tillsatta tryckfrihetskommitténs verksamhet. Ett förslag till förordning togs fram och debatterades av adel, präster, borgare och bönder. Konstitutionsutskottet utarbetade ett eget förslag. Efter revideringar antog riksens ständer förslaget i februari 1810. Kung Karl XIII fastställde den 9 mars den nya grundlagen, Kongl. Maj:ts och Riksens Ständers Faststälde Tryckfrihets-Förordning.
Den nya tryckfrihetsförordningen innehöll nyheter som författares egendomsrätt till sina verk. I 2 § fjärde momentet reglerades offentlighetsprincipen. Var och en gavs tillåtelse att i tryck ge ut ”så wäl rättegångar, som andra allmänna ärenden, rörande Handlingar, Protocoll och beslut”. Begreppet ”allmänna handlingar” fanns alltså inte heller i denna grundlag, utan offentlighetsgrundsatsen gällde handlingar som rörde ”allmänna ärenden”.
Liksom i 1766 och 1774 års förordningar fanns en förteckning över de myndigheter och liknande organ, som var skyldiga att tillämpa offentlighetsreglerna. Domstolar, ämbetsverk, kommittéer, publika korporationer, med flera, nämndes. Även handlingstyper angavs, såsom enskildas ansökningar och tjänstemäns ämbetsbrev. Vissa formuleringar är uppenbarligen lånade från de tidigare förordningarna. Alla sådana handlingar som avsågs skulle ”genast och emot lösen utlemnas” till vem som helst som begärde det. I alla arkiv skulle var och en lämnas fri tillgång att ”på stället” få skriva av ”alla slags Handlingar i hwad ämne som helst”. Om det förelåg ”betydande hinder” mot avskrivandet fick en sökande nöja sig med att få en bevittnad avskrift mot lösen. Om en tjänsteman vägrade lämna ut handlingarna eller obehörigen fördröjde utlämnandet skulle han straffas ”såsom för tjenstens försummelse”. (Den tidigare påföljden avsättning hade alltså mildrats.)
I grundlagsbestämmelsen fanns även regler om sekretess, som ”owägerligen” skulle iakttas. Här kan nämnas diplomatiska ärenden, kommandomål (försvarsrelaterade ärenden) och ”hemliga ärenden” avseende landets finanser, som inte utan tillstånd kunde fås ut för tryckning. Liknande regler fanns i 86 § regeringsformen. Den som tryckte handlingarna utan tillstånd straffades med ”Ethundrade Riksdalers böter”. Diplomatiska, ”ministeriella”, handlingar fick tryckas först efter femtio år, om inte regeringen gav tillstånd till annat. Avseende utdrag ur kyrkoböcker eller andra handlingar avseende själavården eller kyrkodisciplinen, stadgandes att ingen fick lämna ut sådana avseende enskilda personers ”lefwerne och seder” såvida det skulle lända dem till ”skada eller förklenande”. Denna bestämmelse liknar moderna sekretessbestämmelser.
Åter fanns offentlighetsprincipen definierad i en tydlig grundlag. Det var nu uppenbart att sekretessreglerna var undantag till en grundregel om offentlighet.
Offentlighetsprincipens begynnelse (1766)
Offentlighetslimbo och kunglig praxis (1773)
En ”förnyad” offentlighet (1774)
Underförstådd och kvarbliven offentlighet (1792)
Offentlighetsprincipen i ny grundlag (1809)
Offentlighetsprincipens skarpare konturer (1812)
En modern men mindre skyddad offentlighet (1950)
Gå till Nyhetsbyrån Sirens hemsidaEfter antagandet av 1809 års regeringsform, där det angavs att en tryckfrihetsförordning skulle ingå i de nya grundlagarna, fortsatte den av hertig Karl tillsatta tryckfrihetskommitténs verksamhet. Ett förslag till förordning togs fram och debatterades av adel, präster, borgare och bönder. Konstitutionsutskottet utarbetade ett eget förslag. Efter revideringar antog riksens ständer förslaget i februari 1810. Kung Karl XIII fastställde den 9 mars den nya grundlagen, Kongl. Maj:ts och Riksens Ständers Faststälde Tryckfrihets-Förordning.
Den nya tryckfrihetsförordningen innehöll nyheter som författares egendomsrätt till sina verk. I 2 § fjärde momentet reglerades offentlighetsprincipen. Var och en gavs tillåtelse att i tryck ge ut ”så wäl rättegångar, som andra allmänna ärenden, rörande Handlingar, Protocoll och beslut”. Begreppet ”allmänna handlingar” fanns alltså inte heller i denna grundlag, utan offentlighetsgrundsatsen gällde handlingar som rörde ”allmänna ärenden”.
Liksom i 1766 och 1774 års förordningar fanns en förteckning över de myndigheter och liknande organ, som var skyldiga att tillämpa offentlighetsreglerna. Domstolar, ämbetsverk, kommittéer, publika korporationer, med flera, nämndes. Även handlingstyper angavs, såsom enskildas ansökningar och tjänstemäns ämbetsbrev. Vissa formuleringar är uppenbarligen lånade från de tidigare förordningarna. Alla sådana handlingar som avsågs skulle ”genast och emot lösen utlemnas” till vem som helst som begärde det. I alla arkiv skulle var och en lämnas fri tillgång att ”på stället” få skriva av ”alla slags Handlingar i hwad ämne som helst”. Om det förelåg ”betydande hinder” mot avskrivandet fick en sökande nöja sig med att få en bevittnad avskrift mot lösen. Om en tjänsteman vägrade lämna ut handlingarna eller obehörigen fördröjde utlämnandet skulle han straffas ”såsom för tjenstens försummelse”. (Den tidigare påföljden avsättning hade alltså mildrats.)
I grundlagsbestämmelsen fanns även regler om sekretess, som ”owägerligen” skulle iakttas. Här kan nämnas diplomatiska ärenden, kommandomål (försvarsrelaterade ärenden) och ”hemliga ärenden” avseende landets finanser, som inte utan tillstånd kunde fås ut för tryckning. Liknande regler fanns i 86 § regeringsformen. Den som tryckte handlingarna utan tillstånd straffades med ”Ethundrade Riksdalers böter”. Diplomatiska, ”ministeriella”, handlingar fick tryckas först efter femtio år, om inte regeringen gav tillstånd till annat. Avseende utdrag ur kyrkoböcker eller andra handlingar avseende själavården eller kyrkodisciplinen, stadgandes att ingen fick lämna ut sådana avseende enskilda personers ”lefwerne och seder” såvida det skulle lända dem till ”skada eller förklenande”. Denna bestämmelse liknar moderna sekretessbestämmelser.
Åter fanns offentlighetsprincipen definierad i en tydlig grundlag. Det var nu uppenbart att sekretessreglerna var undantag till en grundregel om offentlighet.
Offentlighetsprincipens begynnelse (1766)
Offentlighetslimbo och kunglig praxis (1773)
En ”förnyad” offentlighet (1774)
Underförstådd och kvarbliven offentlighet (1792)
Offentlighetsprincipen i ny grundlag (1809)