Polisen måste ompröva nekad utlämning av film från Palme-utredningen

Polismyndigheten nekade i fjol en man att få ut en film från Palme-utredningen, inspelad på mordplatsen tio år efter dådet. Begäran gällde i första hand de sekvenser där en numera avliden person, som var misstänkt inom ramen för mordutredningen, fanns med.

Kammarrätten instämde i sin dom, varpå mannen återkom med en ny begäran om att istället få ta del av filmen på plats hos myndigheten. Det förändrade inte Polisens inställning, men kammarrätten däremot anser nu att myndigheten bör kunna lämna ut relevanta sekvenser med övriga personers ansikten maskerade – om detta är tekniskt möjligt. Alternativt bör möjligheten att låta mannen ta del av materialet på plats övervägas, enligt domstolen. Ärendet återförvisas därför till Polisen för ny hantering.

Delvis offentliga handlingar lämnades inte ut alls

En person begärde ut handlingar i en förundersökning. Polismyndigheten lämnade ut vissa handlingar i deras helhet, vissa i maskerat skick och vissa lämnades inte ut alls.

Personen överklagade men fick avslag i kammarrätten. Domstolen delade myndighetens bedömning att de maskerade uppgifterna var hemliga. Handlingarna som inte hade lämnats ut alls innehöll visserligen en del offentliga uppgifter, men domstolen bedömde att dessa inte gav någon bild av handlingarnas egentliga innehåll därför inte behövde lämnas ut.

Uppgifter ”saknade intresse” och lämnades inte ut

En person begärde ut handlingarna i en nedlagd förundersökning men fick bara ut ett fåtal av dessa från Polisen. Hon överklagade men fick avslag i kammarrätten.

”De fåtal uppgifter av harmlös karaktär som i och för sig skulle kunna lämnas ut ger ingen bild av handlingarnas egentliga innehåll och får anses sakna intresse i sammanhanget”, skrev kammarrätten som motivering till att inte lämna ut handlingarna i någon del.

Ett utlämnande ”kan uppfattas sakna all rimlig mening”

En journalist begärde ut handlingar i två nedlagda förundersökningar. Polismyndigheten avslog begäran vad gällde vissa av handlingarna, eftersom de ”i princip uteslutande” bestod av uppgifter som omfattades av sekretess. Myndigheten ansåg sig inte ha någon skyldighet att lämna ut mer eller mindre tomma papper. I den delen hänvisade myndigheten till praxis från HFD.

Journalisten överklagade och argumenterade för att uppgifter i allmänna handlingar ska lämnas ut i så stor utsträckning som möjligt. Det gäller särskilt uppgifter som har med Polisens verksamhet att göra, snarare än enskilda personer. Han pekade bland annat på uppgifter om vilken tjänsteman som höll ett visst förhör, när och var förhöret hölls samt om advokat närvarade.

Kammarrätten gav honom rätt i att det fanns uppgifter i de sekretessbelagda handlingarna som inte var hemliga, till exempel uppgifter om namn på befattningshavare som agerar i tjänsten och tidsangivelser i förhör, men även uppgifter om advokat närvarat vid förhör. ”Ett utlämnande av uppgifterna i fråga kan uppfattas sakna all rimlig mening”, fortsatte kammarrätten, men nu hade ju journalisten särskilt begärt att få ta del av dessa uppgifter så något intresse kanske de ändå hade. Därför skickade kammarrätten tillbaka ärendet till Polisen för en prövning av om fler uppgifter kunde lämnas ut.

Polis-PM hemlighölls felaktigt

En journalist vände sig till förvaltningsrätten och begärde ut en promemoria med rubriken ”Bedömning av Paludans planerade demonstration i region Väst”. Promemorian hade legat till grund för Polisens beslut att inte ge Rasmus Paludan demonstrationstillstånd. Promemorian fanns hos förvaltningsrätten eftersom beslutet i tillståndsfrågan hade överklagats dit.

Förvaltningsrätten avslog begäran helt. Inga uppgifter ur promemorian lämnades ut. Det här med hänvisning till tre sekretessbestämmelser som alla skyddar uppgifter i brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet.

Journalisten överklagade och fick rätt i kammarrätten fyra månader senare. Domstolen konstaterade att ingen av de åberopade sekretessbestämmelserna är tillämpliga på uppgifter i ett ärende enligt ordningslagen om tillstånd till allmän sammankomst. Den begärda handlingen skulle därför lämnas ut till journalisten.

Kontoinnehavares identitet kunde lämnas ut till målsägande

Målsäganden i en nedlagd utredning om ID-kapning hade rätt att få veta vilka som var innehavare till vissa kontonummer som förekom i utredningen. Det slog kammarrätten fast i den här domen.

Polismyndigheten hade avslagit begäran med hänvisning till den förundersökningssekretess som gäller till skydd för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden.

När målsäganden överklagade beslutet medgav Polismyndigheten, i ett yttrande till kammarrätten, att målsäganden hade ett behov av att få ut uppgifterna för att driva en skadeståndstalan mot de misstänka. Två av kontoinnehavarnas identitet skulle därför lämnas ut, ansåg myndigheten, men för den tredje var det av synnerlig vikt att sekretessen upprätthölls.

Kammarrätten å sin sida bedömde att uppgifter om identitet kunde lämnas ut för alla de tre kontoinnehavarna. Det fanns inga särskilda omständigheter som talade för att det var av synnerlig vikt för den tredje kontoinnehavarens att dennes identitet hemlighölls. Det fanns till exempel inget som tydde på att vederbörande skulle utsättas för trakasserier om dennes identitet blev känd.

Offentlighetsprincipen trumfade källskyddet

Polismyndigheten var skyldig att gå igenom och sekretesspröva spegelkopior av två hårddiskar och en mobiltelefon som hade tagits i beslag i en brottsutredning. Det bedömde kammarrätten i den här domen.

Polismyndigheten hade hävdat att man inte fick gå igenom alla de spegelkopierade filerna eftersom de delvis omfattades av ett så kallat beslagsförbud. Hovrätten, som hade beslutat om beslaget, hade nämligen bestämt att polis och åklagare bara fick söka efter viss information i filerna. Det handlade om fotografier av den målsägande, platstaggar och internethistorik. Begränsningen var motiverad av att de kunde finnas källskyddad information i det övriga materialet, då den misstänkte skrev för ett magasin.

Kammarrätten ansåg dock att hovrättens beslut, som hade tagits utifrån regler om beslag i rättegångsbalken, inte begränsade Polismyndighetens skyldigheter enligt tryckfrihetsförordningen. Polismyndigheten skulle alltså gå igenom de aktuella filerna och lämna ut den information som var offentlig. Kammarrätten återförvisade ärendet till Polisen för ny prövning.

Brev i Palmeutredningen var hemligt

En person begärde ut handlingar ur Palmeutredningen. Dessa bestod av ett brev med uppgifter om mordet, uppgifter om hur brevet hade kommit till Polismyndighetens kännedom samt uppgifter om vidtagna åtgärder från Polismyndighetens sida med anledning av brevet. Polisen avslog med hänvisning till att handlingarna var sekretessbelagda i deras helhet.

Personen överklagade och fick avslag även i kammarrätten. Enligt domstolen var merparten av uppgifterna i handlingarna sådana som skulle kunna leda till att brevskrivaren identifieras. Därmed omfattades uppgifterna av den sekretess som gäller för uppgifter om enskildas personliga förhållanden i brottsutredningar. Mot bakgrund av det stora allmänintresse som finns kring Palmeutredningen ansåg kammarrätten att det inte stod klart att uppgifterna kunde lämnas ut utan att den berörda personen led men. Kammarrätten stödde sig på en liknande bedömning som hade gjorts i högsta instans (RÅ 1990 ref. 47) i ett tidigare mål.

Skandiamannens tonfall inte hemligt

Polismyndigheten ska spela upp ett 35 år gammalt förhör med den numera avlidne så kallade Skandiamannen, Stig Engström, för en person som har begärt att få ta del av ljudinspelningen. Det bestämde kammarrätten i den här domen.

Polismyndigheten hade nekat begäran trots att det fanns en offentlig transkribering av förhöret som hade lämnats in till domstol i samband med åtalet mot Christer Pettersson. Polismyndigheten pekade på att inspelningen avslöjade Engströms röst och tonläge under förhören, vilket kunde uppfattas som en integritetskränkning. Enligt Polisen stod det därmed inte klart att inspelningen kunde lämnas ut utan men för den enskilde eller dennes anhöriga.

Personen som hade begärt att få ta del av inspelningen överklagade till kammarrätten. Han påpekade att Polismyndigheten inte verkade känna till att Engström var död sedan dryga 20 år och att hans röst är välkänd och har förekommit i olika medier vid flera tillfällen.

Kammarrätten gick på klagandens linje. Uppgifter om enskilda i brottsutredningar skyddas av en stark sekretess med omvänt skaderekvisit, men om den berörda personen är död blir presumtionen i stället offentlighet. Undantaget är om uppgifterna är av den typen att ett utlämnande skulle kränka den frid som tillkommer den avlidne, enligt kammarrätten. Inspelningen var inte av den karaktären, ansåg kammarrätten, och biföll överklagandet.

Poliser blev enskilda när de utreddes

En journalist begärde ut namnen på de poliser som förekom i ett ärende vid Polismyndighetens avdelning för särskilda utredningar. Ärendet rörde ett polisingripande där den misstänkta hade avlidit.

Polismyndigheten avslog begäran med hänvisning till den sekretess som skyddar uppgifter om enskildas personliga förhållanden i förundersökningar och annan brottsbekämpande verksamhet.

Journalisten överklagade och argumenterade för att poliser som utför åtgärder inom ramen för sin tjänst inte ska betraktas som enskilda utan som företrädare för myndigheten, det vill säga som en del av det allmänna.

Kammarrätten höll med om att poliser som utför tjänsteåtgärder vanligtvis anses företräda det allmänna och därmed inte kan betraktas som enskilda. I det här fallet hade dock poliserna varit föremål för en brottsutredning och i detta sammanhang var de att betrakta som enskilda och skyddades av den aktuella sekretessen.