Allmän handling drivs av Panoptes Sweden AB, Sveriges ledande researchbolag. Våra övriga verksamheter är researchbolaget Acta Publica och Nyhetsbyrån Siren.
En person hade rätt att få ut namn, lön och sysselsättningsgrad för en tidigare anställd i Jönköpings kommun som hade placerat en kamera i ett omklädningsrum i kommunhuset. Det slog kammarrätten fast i den här domen. I sitt överklagande till kammarrätten uppgav personen att syftet med begäran var att ”se om myndigheten förfarit på ett adekvat arbetsrättsligt sätt.” Kammarrätten ansåg, till skillnad från kommunen, att det inte fanns skäl att anta att ett utlämnande skulle innebära en fara för den tidigare anställda eller dennes anhöriga. Att fallet hade fått uppmärksamhet i media var inte tillräckligt skäl för sekretess, konstaterade domstolen.
En person vände sig till Trafikverket och begärde ut de e-postloggar som två tjänstemän hade ”på sina datorer” samt andra eventuella register (bibliotek och mappar) som de två hade skapat på sina datorer för att hålla reda på in- och utgående mejl. Trafikverket avslog begäran. Det finns vägledande domar som säger att e-postloggar är allmänna handlingar (se främst RÅ 1998 ref. 44) men dessa gäller loggar som skapas och förvaras centralt i ett e-postsystem som används vid en myndighet, ansåg Trafikverket. I det här fallet, menade myndigheten, gällde begäran i praktiken att få en kopia av de två tjänstemännens inkorgar. Trafikverket tyckte inte att en inkorg kan liknas vid ett sådant register eller en sådan löpande förd förteckning som utgör allmän handling eftersom den enskilda tjänstemannen styr över vilka meddelanden som hamnar i inkorgen samt hur dessa ska presenteras och sorteras. Därmed är inkorgen den enskilda medarbetarens arbetsverktyg och har större likheter med en sådan elektroniskt förd kalender som inte har ansetts vara en allmän handling i praxis (se HFD-dom om kalender i Outlook). Personen överklagade Trafikverkets avslagsbeslut till kammarrätten. Domstolen ändrade beslutet och förklarade att förteckningarna över in- och utgående mejl på tjänstemännens datorer var allmänna handlingar. Att tjänstemännen kunde ändra förteckningarnas utformning genom att sortera dem i olika mappar eller radera vissa meddelanden påverkade inte deras status som automatiskt skapade och löpande förda förteckningar av den sort som har ansetts vara allmänna handlingar, menade kammarrätten.
En mamma nekades att få ut handlingar om sin avlidne son från en stadsdelsförvaltning i Göteborgs kommun. Sonen hade hittats död i sin bostad och mamman menade att kommunens boendestödsgrupp hade misskött sitt uppdrag och att sonen inte hade fått tillräcklig hjälp. Hon överklagade till kammarrätten och hävdade att stadsdelsförvaltningen försökte dölja sina misstag genom att hemlighålla dokumentationen i ärendet. Men kammarrätten gick på stadsdelsförvaltningens linje och avslog överklagandet. Kammarätten hänvisade bland annat till att sonen uttryckligen hade önskat att sekretess skulle gälla för uppgifter i ärendet. Mamman gick då vidare till dåvarande Regeringsrätten som gav henne delvis rätt. Regeringsrätten fann visserligen att det skulle kränka den frid som bör tillkomma sonen om de handlingar som innehöll uppgifter som han själv lämnat om sin bakgrund och om vad han ansåg vara orsaken till sin sjukdom, mot hans uttryckliga vilja, lämnades ut till modern. Regeringsrätten avslog därför begäran när det gällde dessa handlingar. Övriga handlingar kunde däremot lämnas ut, enligt domstolen. Däremot fanns det andra handlingar i ärendet som kunde lämnas ut, enligt Regeringsrätten.
En person hade inte rätt att få ut e-postloggar för privata e-postkonton tillhörande anställda vid byggnadsnämnden och kommunstyrelsen i Göteborgs kommun. Kommunen förfogade inte över de anställdas privata e-postkonton och därmed var loggarna inte förvarade hos kommunen, enligt kammarrätten. Det spelade ingen roll om de anställda hade använt sina privata e-postkonton för att kommunicera i tjänsteärenden eller inte.
En person begärde ut två handlingar som hade tagits fram vid Finspångs kommunstyrelsekontor som underlag för beslut av kommunstyrelsens arbetsutskott. Kommunen avslog begäran med hänvisning till att handlingarna var arbetsmaterial som inte skulle bli allmänna handlingar förrän ärendet var färdigberett. Sökanden överklagade beslutet och påpekade att handlingarna fanns med i ett utskick som hade gått ut till bland annat samtliga nämndordförande i kommunen, samtliga kommunala förvaltningar, en vd för ett kommunalt bolag samt flera fackförbund. Kommunen svarade att det som hade skickats ut var ett utkast och att syftet var att få in synpunkter inför beslutet i arbetsutskottet. Kammarätten delade kommunens bedömning att handlingarna var arbetsmaterial och avslog överklagandet. Sökanden gick vidare till dåvarande Regeringsrätten som undanröjde underinstansernas avgöranden. Regeringsrätten tyckte inte att handlingarna kunde betraktas som utkast. Domstolen tog hänsyn dels till att kommunstyrelsekontoret inte hade skickat med någon följebrev med begäran om synpunkter, dels till att sändlistan var bred och omfattade bland annat fackliga organisationer, flera politiska partier samt press, radio och tv. Domstolen återförvisade ärendet till kommunen för fortsatt handläggning.
När personal vid Statens institutionsstyrelse rapporterar missförhållanden till myndigheten enligt patientsäkerhetslagen (lex Maria) intar de en självständig ställning i förhållande till myndigheten. Rapporterna blir därmed inkomna och följaktligen allmänna handlingar redan innan det aktuella lex Maria-ärendet är avslutat. Det slog en oenig kammarrätt fast i denna dom. Majoriteten i kammarrätten jämförde med den kammarrättspraxis som finns kring motsvarande rapporteringsskyldighet enligt socialtjänstlagen, så kallade lex Sarah-rapporter.
En journalist begärde ut uppgifter om antalet övertidstimmar per månad för vissa befäl vid polisens regionledningscentral i Umeå. Polismyndigheten avslog begäran eftersom ett utlämnande skulle avslöja detaljer om hur polisen är bemannad och organiserad. Journalisten överklagade men kammarrätten fastställde polisens avslagsbeslut.
En person vände sig till landets fyra kammarrätter och begärde att få ta del av en fullständig förteckning över filerna i den ”hemkatalog” eller motsvarande som kammarrättspresidenten vid respektive domstol hade i sin tjänstedator. Kammarrätterna avslog med motiveringen att förteckningen inte var en allmän handling. Personen överklagade kammarrätternas avslagsbeslut till högsta förvaltningsdomstolen, HFD, men även HFD avslog. Enligt domstolen är en hemkatalog inte ett register eller en förteckning som förs fortlöpande på det sätt som avses i TF 2:10 1 st 1 p. HFD pekade på att en hemkatalog är ett personligt lagringsutrymme som en myndighet tillhandahåller en anställd. Hemkatalogen uppdateras kontinuerligt allteftersom den används men dess systematik skapas av den anställde och är varken förutbestämd eller automatisk. HFD jämförde med RÅ 1998 ref. 44, RÅ 1999 ref. 18 II och HFD 2015 ref. 4.
En chef vid åklagarmyndigheten dröjde mer än ett år med att lämna ut handlingar som en person hade begärt ut. Han åtalades för tjänstefel men friades i lägre instanser och målet vandrade ända upp till Högsta domstolen. Domstolen konstaterade att dröjsmålet utgjorde tjänstefel, men att det rörde sig om ett ringa brott och åtalet därför skulle ogillas. Domstolen tog hänsyn till att dröjsmålet berodde på ett rent förbiseende, att chefen hade haft en mycket ansträngd arbetssituation och att personen som hade begärt ut handlingarna inte hade lidit någon större skada av dröjsmålet.
En person begärde att med stöd av TF få ta del av en runinskription nära taket i Linköpings domkyrka. Svenska kyrkan, Linköpings domkyrkopastorat, avslog begäran med hänvisning till att runinskriftens huvudsyfte är att förmedla ett ”rent estetiskt intryck” och att den därför faller utanför handlingsbegreppet i TF. Sökanden överklagade beslutet. Kammarrätten fastställde Svenska kyrkans avslagsbeslut med följande motivering:
I målet är upplyst att runinskriften gjorts på en sten som använts vid byggandet av kyrkan. Enligt kammarrättens mening är det uppenbart att den saknar varje samband med Svenska kyrkans uppgifter som myndighet. Stenen med runinskriften kan därför inte betraktas som en handling i tryckfrihetsförordningens mening.